Pissdag!

Herning GP blev inte vad det kunde blivit för min del. Då jag punkterade med 500m kvar till första grusvägspartiet, inte helt optimalt. Det blev en lång jakt på första klungan, som jag var på väg att ge upp flera gånger, men efter ca 80 km, så får jag kontakt igen. Rätt slutkörd och tänkte att det var den dagen, då det började gasas igen och mina ben inte riktigt ville svara efter jakten. Som tur var blev de andras ben mer slitna med och mot slutet började det jämna ut sig lite mer. Med 40km kvar sitter jag med i första gruppen på ca 15 personer och då jag inte tyckte att den gick alltför snabbt, så la jag på en halvhjärtad attack på tredje sista grusvägen. Jag blir ensam till att börja med, men ansluter senare 6 man till och samarbetet flyter på ok in till de 3 avslutningsvarven. Där taktiken tar vid med två "Cristina Watches"- cyklister i gruppen blir det lite speciellt. Attackerna avlöser varandra och det gällde att dra rätt lott kände jag. Speciellt då mina benmuskler började deformeras till aldrig tidigare skådade formationer-TOKKRAMP! Utgången på sista varvet satt vi tre man i första gruppen och jag trodde det skulle hålla, men icke! Istället går tre nya där jag inte orkar ansluta utan finns med i gruppen som spurtar om fjärdeplatsen, vilken jag kniper(mina ben knep ännu mer).
En fjärde plats är inte fel i ett sådant här lopp, men var här för att vinna och utan den jakten under första halvan av loppet, kunde det slutat bättre! Men nu ingår ju alla "om" och "men" i cykelsporten också... tyvärr!